Självskadebeteenden genom att skära, dunka och svälta sig

Dagens artikel i Dagbladet får mig att reflektera;

Tänk om sjukvården bara visste, ville veta, att barn och unga med självskadebeteenden kan bli friskare nu med hjälp av den anpassade och dagliga kosten och rörelsen!

Vi som jobbar med dessa beteenden, dagligen, kan bara fråga oss OM sjukvården och läkemedelsindustrin samt de som myntat begreppen sjukdom runt dessa beteenden, således psykiatriker och psykologer, ens vill veta att den dagliga kosten och rörelsen kan ge bättre resultat än tvångsvård genom bland annat daglig bältning med sondmatning, genom att inte tillåta att de får röra på sig utan i stället få åka rullstol till och från sitt tum, till toa, ut på promenaden etc. - passivitet in absurdum i stället för aktivitet! Aktivitet kan syfta till att ge individen förståelse och insikt om kostens och rörelsens betydelse för det psykiska välbefinnandet samtidigt som lusten till livet återvänder!

Utanförskap genom självskadebeteenden

Jag förmodar att Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson skrivit boken ”Slutstation rättspsyk” i syfte att förbättra vården. I stället för en avvikelserapport eller anmälan om barn far illa får de som ansvarar för en god vård denna bok i stället - och vi som jobbar inom vården, vi som inte vågar eller har kapacitet att skriva dessa rapporter/anmälningar, får vara tacksamma för att sanningen, trots allt kommer fram till slut - nästa gång kan det vara våra egna barn eller barnbarn som drabbas!!! Glöm inte att sanningen alltid kommer i kapp oss!

Kostens och rörelsens betydelse vid självskadebeteenden

Sorgligt nog lyfts aldrig vikten av kostens och rörelsens betydelse, för utveckling av avvikande beteenden (aggressivitet, självskadebeteende, ätstörningar) fram!

En kostomläggning i kombination med daglig rörelse kan göra mer nytta än vilka andra tvångsåtgärder som helst; enkelt och billigt men ack så hotfullt för läkemedels- och livsmedelsindustrin plus de psykologer och läkare som byggt upp en helt annan sida av detta mynt; under årtionden efter årtionden har de hävdat att det är en sjukdom som måste behandlas med hjälp av samtalet och medicinering samt, om patienten inte inser och förstår, så måste tvångsåtgärder till för att patienten inte skall kunna skada sig själv! I många av dessa fall kan man nog, dessvärre, fråga sig vem som är till fara för vem?

Många av dessa tjejer, som det oftast handlar om, har på något vis en känsla av att maten skadar dem men de måste få hjälp med att förstå varför och hur och sedan även få insikt om varför en kostomläggning kan få dem att må så mycket bättre - i takt med att lusten att skada sig själv försvinner så försvinner även känslan av att de inte vill äta alternativt bara vill vräka i sig mat!

Jag vågar slå vad om att 70-80% av de med självskadebeteenden blir friskare genom den anpassade och dagliga kosten och rörelsen!