Mobbning påverkar hjärnan - är du mobbad?

Människans intelligens kan förhindra att mobbing sker i skolor och på arbetsplatser
Mobbing ligger inbyggt i varje individ ... rädsla för att bli utesluten ur flocken ... att utesluta den som inte liknar de andra i gruppen ... är något som triggar mobbing - vuxna och medmänniskor kan förhindra mobbing genom att tillåta sig se vad som sker och genom att lägga sig i och ifrågasätta!

Just nu mobbas 50.000 barn! Jag undrar hur många vuxna som mobbas just nu? Själv har jag tre klara fall, som vågat tala, i min bekantskapskrets!

Mobbing påverkar hjärnan, både hos den mobbade och hos mobbaren

Den mobbade utvecklas till den underdåniga - töms på serotonin
Den mobbades "ärr" från tidigare utsatthet medverkar till att liknande situationer ger flash-backs som kan liknas vid PTS (post traumatiskt syndrom) ... om man bestämmer sig för att berätta eller avslöja vad som pågår och hur man mår riskerar man utsättas än mer, då får man verkligen däng, enligt Martin Ingvar ... Den mobbade utsätts för långvarig och kraftig stress - vad händer då med serotoninnivån!?


Mobbaren utvecklas till den dominanta - fylls på med dopamin och adrenalin
Mobbaren upplever en form av belöningseffekt/uppvisad dominans lyckades, det frisätts en dopamin-dusch ... och om det är "förbjudet område" frisätts även en adrenalindusch ... Betänk sedan hur frisättning, alternativt förlust, av signalsubstanser kan forma individer, barn som vuxna!
  
Rektorer, arbetsgivare och medmänniskor: vakna upp NU!
Låt barnen leva ut sina behov på annat sätt än genom mobbing! Skolan är i behov av ökade resurser genom fritidsledare, fritids- och dramapedagoger som nu bör få sin givna plats i skolans vardag för att ge barn och ungdomar möjligheter leva ut sina behov!


Behov av bemötande efter utsatthet, mobbing
Att bli sedd är A och O! Genom samtalet om hur och varför blir man sedd - genom att rektor, lärare, arbetsgivare och medmänniskor erkänner att det sker så uppmärksammar de att mobbing pågår eller har pågått och klargör, på så vis, för den mobbade att det här är inte okey att du utsätts för det här! Du tillhör oss och vi skall ta tag i det här NU! Samtidigt som man uppmärksammar mobbaren på att det här är inte okey, det här är inte accepterat i vårt samhälle! Vi accepterar inte att detta fortgår! Vi sätter oss ned och gör upp en bemötande- och behandlingsplan NU!

Samtal, anpassad kost, massage och rörelseaktivitet kan öka på den förlorade serotoninnivån
Att bli sedd, dagligen, att någon ser en och pratar till en ökar på nivån av serotonin liksom daglig och anpassad kost samt daglig och anpassad rörelse i form av massage och lek- samt fritidsaktiviteter gör! Samtidigt som dagliga samtal och rörelseaktiviteter stärker individens självförtroende om de anpassas efter individens speciella behov.
 
Den utsatta kan också må bättre genom att börja skriva om situationen eller göra en film alternativt ta upp händelsen på dramalektionen - att bli sedd är således av stor vikt, det ökar tilliten och ökad tillit minskar stressen, utsattheten som kan ta sig uttryck på olika sätt beroende av individens stämningsläge (balans eller obalans i biokemin) ...

Rörelseaktivitet, massage och anpassad kost sänker den höga nivån av dopamin och adrenalin
Daglig och anpassad kost syftar, liksom anpassad rörelseaktivitet, till att balansera upp obalansen i individens biokemi - allt anpassat efter individens speciella behov. Inom loppet av några veckor uppnås oftast ett mycket positivt resultat - när fritidsledare, fritidspedagoger och dramapedagoger får en god handledning om hur och varför.


Själv utsatt för svår mobbing två gånger
Ja, jag har själv blivit mobbad i vuxenlivet - den andra gången hamnade jag i ungefär samma situation men då kunde jag hantera det snabbare och vara mer aktiv. Jag berättade i stort sett på en gång att jag hamnat i samma situation, av samma mobbare som för cirka tolv år sedan, och att jag nu mådde skitdåligt eftersom jag fick sådana enorma flash-backs ... några av dem jag berättade för förstod mig medan andra inte alls förstod mig och jag har nu valt att vara där jag blir förstådd ;-)
Jag strävar nu efter att ta hjälp i mitt fortsatta arbete genom att läsa boken "Den sociala hjärnan" av läkaren och forskaren Katarina Gospic.

Bekämpa ditt utanförskap!

Tro på dig själv - har du dolda funktionshinder som i dag ses som neuropsykiatriska eller psykiatriska eller synliga funktionshinder som ses som fetma och/eller beroende (man kan dölja sitt beroende ganska så bra) så finns det möjligheter genom att förändra sin kost!

Lägg sedan till dina förmågor och jobba på dem - tro på dig själv!

Jag önskar dig all lycka i livet!

BRIS - dolda funktionshinder och barnens maktlöshet

Maktlösheten - isen ligger där den ligger och kylan har greppet om maktlösheten...

Välkommen till verkligheten och maktlösheten!
I dagens artikel om ökade antalet barn som kontaktar BRIS (se länk här nedan) kan vi konstatera att barnens maktlöshet har ökat och många är de barn som kommer i kontakt med myndigheter som känner att de inte blir tagna på allvar – återigen ett igenkännande från mig, som personal inom vården, när vi försöker nå fram med budskapet att vi inte utför en bra behandling, att vi får dåliga behandlingsresultat samtidigt som vi har en dålig uppföljning - utan feedback, till behandlande personal, kan det vara svårt förbättra behandlingsresultaten! Ingen tycks lyssna, varken till barnens psykiska ohälsa eller personalens försök till förändring, på allvar.

Hade våra kunder, barnen, blivit bättre/rätt behandlade hade de, med största sannolikhet, inte ökat, utan minskat i antal, under de år som gått.

Trots att vi personal, inom vården, är upplysta om vilka rättigheter och skyldigheter vi har gentemot barn och ungdomar, så vågar vi ändå inte lyfta luren, eller skriva ned en avvikelserapport, vända oss till en myndighet och berätta att vi, med största sannolikhet, kan göra bättre än så här (många av oss vågar prata om det, med varandra, men inte mer än så)... och OM vi någon gång tar tag i det, trots att vi då riskerar vårt jobb, vårt anseende på arbetsplatsen, eftersom vi kan anses vara illojala mot vår arbetsgivare, så har vi genom de försöken lärt oss en sak; trots all möda och allt besvär så hjälper det ändå inte. ”Belöningen” kommer i form av den milda, tystaste, bestraffningen, i form av viss utestängning från arbetsplatsen och du får, som anställd, snällt finna dig i en mindre lön än du är van vid, som en följd av att du ändå försökte.




Barnen och personalen är maktlösa - när skall herrar politiker börja lyssna!?
Personligen tror jag, dessvärre, att många av oss personal inom vården känner oss lika maktlösa som barnen... och jag befarar att det är så även inom skola och socialtjänst...

Vart tog betydelsen av Agenda 50 vägen, för alla barn och ungdomar som bär på dolda funktionshinder!? Möter vi inte dessa funktionshinder i tid bidrar vi till att bevara, och öka, barnets psykiska ohälsa!

http://www.expressen.se/nyheter/1.2331837/vissa-barn-bara-grater

Utanförskap - Tillsammans blir vi starka!

Det finns olika sätt att kommunicera på - ett av dem förmedlas genom AKKA

För att ta sig fram inom samhället behöver många få lov kompensera
Eftersom jag också arbetar med tillgänglighet lägger jag in länken till journalisten Lars-Göran i min blogg http://www.livetrullarvidare.blogg.se , numera arbetar jag för barn och unga med dolda funktionshinder, barn och unga som, i stället för rullstol, behöver dator med ljudåtergivning, digitala böcker och fickminnen etc. för att ta sig fram inom läs- och skrivandets land!

Svårigheter ta sig fram inom läs- och skrivandets samt geografins och tidens land
Tidigare, när jag arbetade som arbetsterapeut inom habiliteringen, arbetade jag för framkomlighet för barn och unga med synliga funktionshinder, vilket också var en kamp, en kamp mot okunskap och oförstånd - förståndet verkade sitta i ekonomin, att vara rädd om den, oavsett hur sedan de unga mådde, som inte kunde ta sig in på skolan, i affären, på pizzerian etc. utan att be om hjälp! Minst lika dåligt (om inte än sämre, eftersom deras funktionshinder inte syns) mår de som inte kan ta sig fram inom läs- och skrivandets land... ofta har de även svårigheter med att rekognosera sig i geografins och tidens land, så behov av GPS och tidshjälpmedel är stort, men de får vänta OM de överhuvudtaget skall få någon som helst kompensation för sitt funktionshinder - i dag möter jag många, allt för ånga av dem, inom Barn- och Ungdomspsykiatrins väggar eftersom ingen har förstått sig på deras speciella behov, de tolkas bara som "annorlunda" med avvikande beteenden!

En annan kvinna, som arbetar likt Lars-Göran, är Veronica, på http://www.vhassistans.se - det är en härlig kvinna som står för mycket av det som Lars-Göran skriver om!

Tillsammans blir vi starka!

Utanför gruppen på grund av mjölk- och mjölmat?

Simmaren Lars Frölander hamnade utanför sin grupp, under en tiomånaders period, men fick tack vare en kinesolog kunskapen om att mjölken kunde vara en av de bidragande faktorerna - efter tre dagar var han på banan igen!

En av mina erfarenheter är en ung simmare, han var då 17 år, som sade "äntligen vet jag hur det känns att komma in i andra andningen - jag fattade inte vad dom andra menade, när dom sa så, innan jag provade detta!", efter att han använt sig av tre månader med dubbel dagsdos av Omega 3. Han fick sedan fortsätta med den dubbla dagsdosen för att bibehålla automatiseringen av andningsrörelsen.

Lyssna till den häpnadsväckande historien - samtidigt som den svenska sjukvården famlar i okunskap och skyddar sig bakom evidens och vetenskap samt blundar för den beprövade erfarenheten, som förs om och om igen!

http://anytime.tv4.se/webtv/?progId=1149414

Pojkprojektet med Carin Götblad

Hoppet finns för barn och ungdomar som riskerar hamna i utanförskap - OM sjukvården skärper sig och tar ansvar för den tidiga bedömning och behandling de har all rätt att få!

Apropå artikeln i DN den 10 mars 2010 (länk här nedan) om Pojkprojektet och förslag om åtgärder att sätta in efter att dessa gossar hamnat i utanförskap:

Tänk om man skulle ta och tänka till lite, och genom prevention/förebyggande ge dessa gossar den rätt till sjukvård de har! Det skulle vara ett steg i rätt riktning för de här barnen!

Redan i förskoleåldern börjar barn känna att de inte duger och inte kan göra som andra barn gör. Enligt pedagogen Arne Trageton är svårigheter med att läsa och skriva mer uttalad bland pojkar än flickor redan på lågstadiet. Många av de gossar vi sedan hittar bland våra interner har just läs- och skrivsvårigheter - de är således ett resultat över att vi inte har haft förmåga möta dessa killars speciella behov av bemötande redan inom förskola och lågstadium. Kompensation för svårigheter med att läsa och skriva kostar minimalt jämfört med vad det kostar samhället i andra änden! Kompensationen ger barnet möjligheter känna "jag duger, jag kan - fast så här i stället!"

Läs- och skrivsvårigheter ligger oftast på en motorisk nivå, där förmågan att känna in rörelsen är störd och förhindrar utveckling av automatiseringen av själva läs- och skrivrörelsen. Att tillåtas kompensera sina svårigheter, istället för att utsättas för idog träning som oftast leder till mindervärdighetskänsla, borde vara lika självklart som att barn och ungdomar i dag får kompensera sina syn- och hörselstörningar! Hur många fler ungdomar skulle inte hamna i riskzonen om vi inte tillät barn och ungdomar med syn- och hörselstörningar få kompensera genom glasögon, linser, hörapparat, sitta nära etc.!!!

Sjukvården kan upptäcka störningar inom området förmåga att känna in och automatisera rörelsen på ett mycket tidigt stadium och därmed stödja skolan i deras bemötande av eleven. Dessa elever har, liksom elever med störningar inom syn och hörsel, ett speciellt behov av bemötande som vi bör ta hänsyn till för att förebygga att eleven hamnar i utanförskap - ett utanförskap som riskerar att de hamnar utanför, inte bara i skolan utan också i samhället!

De professioner inom sjukvården som kan bedöma och behandla om ett barn eller en ungdom har en störning inom området känna in och automatisera rörelsen är arbetsterapeut, logoped och sjukgymnast - professioner som i dag inte finns att tillgå inom neuropsykiatri och psykiatri trots att handikappet för med sig dessa diagnosgrupper!

Sjukvården bör rycka upp sig och ta sitt ansvar för de här barnen!

Läs artikeln om Pojkprojektet här;

http://www.dn.se/debatt/sa-ska-unga-man-i-riskzonen-formas-att-avsta-fran-brott-1.1058621

Utanförskap kan skapas av socialförvaltningen

Om Du inte går med på Ditt barns placering tar vi LVU på Ditt barn
Att höra dessa ord, från socialsekreteraren, när man själv sökt hjälp via socialförvaltningen för att få hjälp med sitt barns självskadebeteende (anorexi plus skärande i sin egen kropp), missbruk och övergrepp, är som att få ett slag under bältet; musten går ur en!

Mitt barn flyr hemifrån för att kunna komma åt sina droger
När man har ett barn på 16 år, som försöker fly hemifrån sent på kvällen, för att komma åt sina droger, alkohol och något mer som fortfarande inte är utrett, som ringer polisen och säger "hjälp mig, min mamma misshandlar mig" - när man försöker hindra sitt barn gå ut i natten, och sitt missbruk, då är man illa ute, som förälder!
När polisen ber att få prata med en, som mamma, och man säger; det är bra om ni kommer hit, för jag orkar inte stoppa mitt barn, jag är totalt blåslagen av mitt barn för jag försökt hindra mitt 16-åriga barn att dra ut mitt i natten, för att söka sig till sina droger. Jag vill försöka få mitt barn vara hemma och att orka gå till skolan!

Varför kan inte socialförvaltningen hjälpa, bara stjälpa, Dig som förälder!?
Minsann var det inte så att Du tog kontakt med socialförvaltningen för att Ditt barn skulle få hjälp med sitt missbruk, sin anorexi, sitt självskadebeteende och det övergrepp som Ditt barn utsatts för, för ett par månader sedan!? Men vad händer när Du ifrågasätter den hjälp de ger Ditt barn - de placerade Ditt barn i en familj som Ditt barn valde själv. En familj som aldrig tidigare hade varit familjehem, en familj som inte hade professionen att behandla missbruk, anorexi, självskadebeteende och övergrepp!!! Då blir herrar och damer tjänstemän på socialförvaltningen ointresserade av Dig som förälder, och vad Du som förälder säger eftersom Ditt barn säger något annat; Ditt barn vill inte vara hos Dig! De måste lyssna till vad Ditt barn säger - oavsett om det var Du som förälder som ringde och bad om hjälp!

Lär av misstagen - anlita inte socialförvaltningen, som förälder
Vilken väg skall man då välja? Sjukvården? Kan de hjälpa i stället för att stjälpa? Som förälder har man kanske lite för bråttom med att försöka hjälpa sitt barn. Kanske skall man låta sitt barn bli lite sjukare först, skada sig lite mer, magra av lite mer och sjunka djupare ned i sitt drogmissbruk... eller HUR skall man få hjälp? Hjälp med att ha kvar sitt barn, utan att det LVU:as, hjälp med att ens eget barn blir fri från missbruk, självskadebeteende och anorexi!?

Vem skall man anlita!?
Helt plötsligt sitter Du där, som förälder och är inte värd ett skit, trots att Du gått ned i arbetstid, för att hjälpa Ditt barn genom att få mer tid att vara med Ditt barn! När Du sedan inte har råd att komma på ett möte, som de satt på en utav Dina få arbetsdagar (Du har bara tre i veckan, de andra 5 dagarna har Du till Ditt barn!) och således inte har råd ta ledigt samt inte har pengar till den resa det kostar Dig åka till det nya hem socialförvaltningen ordnat till Ditt barn... då Du motsätter Dig detta, berättar att Du inte kan ta ledigt, inte har pengar för en sådan lång resa, frågar om mötet möjligen kan vara i Din egen hemkommun samt ifrågarsätter det nya familjehemmets kompetens att hjälpa Ditt barn bli friskt DÅ ifrågasätts Du själv som förälder och socialförvaltningen hotar med att LVU:a Ditt barn, från Dig!

Akta Dig för att föda ett barn med speciella behov - det barnet kan tas ifrån Dig och Du kan ifrågasättas som förälder!

Utanförskapet utvecklas när man har en nedsatt förmåga

Att inte kunna göra som andra barn gör
Redan innan man börjar förskolan har man oftast upptäckt, känt in, att man inte kan göra som andra barn gör. Föräldrarnas, fröknarnas, lärarnas, fritids- och idrottsledarens ord väger tungt för vår fortsatta utveckling. Men dessa människors bedömning av vår förmåga, talang, kan kanske inte vara annorlunda om de inte "vet bättre"- precis så var det för barn och ungdomar med syn- och hörselstörningar, på den tiden då vi inte lärt oss förstå att beteendeavvikelserna berodde på en syn- eller hörselstörning!

Nedsatt förmåga, talang, kan leda till utanförskap
Nedsatt förmåga att utföra en aktivitet, t.ex. klä sig, duscha, sitta still, skära, smöra, måla, rita, läsa, skriva etc. kan bero på störningar inom området känsel. I dag bryr sig sjukvården bara om att bedöma barnets förmåga till syn och hörsel. Det görs redan på BVC (barnavårdscentral) och man fortsätter inom SHV (skolhälsovården) med regelbundna kontroller - allt för att undvika att barnet skall hamna i utanförskap p.g.a. en störning inom området syn eller hörsel! Men området känsel "har fallit bort" på vägen!

Nedsatt förmåga att se och höra kan kompenseras
Så är det även med nedsatt förmåga att känna, känna in beröring, balans och den egna rörelsen - basala förmågor av betydelse för att vi skall kunna härma tal- och ritrörelsen, och av en mer betydelse för automatiseringen av läs- och skrivrörelsen. En god förmåga att känna in balans och den egna rörelsen är av betydelse för att vi skall kunna vara med i leken, i gymnastiken, orka sitta, läsa, skriva etc.

Osmarta och dumma i huvudet med nedsatt förmåga hamnar i utanförskap
Om inte våra föräldrar, fröknar, lärare, fritids- och idrottsledare och vi själva får reda på att vi har en störning inom området känsel riskerar de, samt vi själva, misstänka att vi är mindre smarta en andra, dumma i huvudet - att vi inte duger!

Läs mer om störningar inom området känsel på
www.neuropedagogen.blogspot.com och www.blogg.aftonbladet.se/15432